Åsa Antalffy Eriksson
Åsas målningar utgör en alldeles egen värld - ett glesbefolkat skogslandskap där gestalter stilla sitter och drömmer eller tyst passerar förbi. Oftast är de ensamma, eller så syns de inte alls och allt man ser är något de lämnat kvar. Ett annat återkommande motiv är barnet. Barnet behöver inte skala av några ytliga symboler för att vara i samklang med naturen; barnet sover, utforskar, klättrar och dansar i ett tempel av träd och stenar, utan rädsla. Men man ska inte ledas att tro att skogen i Åsas värld är särskilt vänligt sinnad. Det är sig själv nog, tolerant och likgiltig så länge man inte stör den. Den erbjuder skydd från den yttre världens kaos och förvirring, men det är helt och hållet på skogens egna villkor. Människan vistas däri som på nåder, och vi tvingas acceptera att döden och livet tar lika stor plats - och att vi människor bara är en liten del av ett större system där vår roll inte är större än en svamps, eller en skalbagges. Varje bild bjuder in betraktaren att skapa en berättelse. Här finns inget tillrättalagt narrativ utan bara ett fåtal element som lockar sinnet att skapa mening - och den meningen finns bara inom betraktaren själv. Det är ett intuitivt och personligt måleri, med dörren vidöppen mot betraktarens eget känsloliv.
